Den nionde april föddes Inez. Vi hoppas att kunna ta med även henne på äventyr så småningom. Nu bor vi åter på Södermalm i Stockholm och lever som landkrabbor ett tag.
Vi överlevde
Och då menar vi inte den 24 timmar långa flygresan. Det var en baggis jämfört med nattmanglingar där vi själva varit ansvariga för navigationen och hela år lilla värld har gungat. Och vi menar inte heller den första promenaden ute i det vinterkalla Sverige, på väg till Sickla Köpkvarter där varma kläder och skor inhandlades.
Vi menar att vi överlevde Västindien utan allvarligare incidenter med charterbåtar. Se denna film på YouTube om ni undrar vad vi menar och om ni inte förstår varför långseglare är livrädda för dem. Under resans gång har vi faktiskt bara krockat en gång, när en öppen fiskebåt for in i Mazarin när hon låg på svaj i Chaguaramas. (Ingen som varit där lär bli förvånad när de läser detta.) Vi har dock varit nära att krocka med betydligt större båtar vid två tillfällen, båda i mörker; först med en fiskebåt utanför Portugal och senare med en passagerarfärja utanför Bequia. Ingen av dem hade lanternor på och vi väjde med hjärtat i halsgropen och max 10 sekunders marginal.
Båten såld, väskorna packade, magen sprickfärdig
Imorgon flyger vi österut över Atlanten. Slut på att gå barfota, slut på att ligga i en hängmatta och lyssna på reggae som strömmar ut från Trellis Kitchen, slut på att omgivas av pelikaner, sköldpaddor och regnbågsfärgade fiskar som trycker i skuggan av båten eller bredvid jollebryggan. Slut på att lifta, slut på att sova i smeksam och ren havsbris ner genom en öppen däckslucka.
Vi hoppas bara att vi kan ta med oss det bästa härifrån; bristen på stress och att vi trivs så bra ihop som en familj, och kombinera det med det bästa från Sverige; infrastrukturen. Klimatet kan vi tyvärr inte göra något åt. Helt klart är att det är en massa som vi under timtals diskuterat och som vi vill hålla fast vid och vi kan väl avsluta, lite passande såhär från Västindien, med Bob Marleys sista ord på dödsbädden; “Money can’t buy life”. Eller är det precis det vi gjort?
Info: Hemsidan kommer att ligga uppe till halvårsskiftet allra minst. Vi kommer att uppdatera den med info om nästa barn, som en del kanske vill läsa om och se någon bild av. De som vill kunna fortsätta att ha kontakt med oss efter sommaren kan maila och be att få våra privata mailadress.
Livet i Karibien
Om en dryg vecka, den 23:e februari, flyger vi österut över Atlanten. Den senaste tiden här har gått otroligt fort och det är svårt att begripa hur mycket vårt liv kommer att förändras inom två veckor, och ytterligare mer inom två månader. Det har nu löst sig med bostadsfrågan, vilket känns otroligt skönt. De närmaste dagarna kommer att gå åt till att fixa med båten och sedan packa.
Idag var Marcus tvungen att svänga förbi Tullmyndigheten för att få ett intyg om “Temporary Import” av Biscuit. Detta krävs om man har en fritidsbåt i landet mer än 30 dagar, men tyvärr hade vi inte koll på detta utan fick reda på det efter drygt 40 dagar. Vi blev nervösa för en stor straffavgift utöver de 200 USD intyget kostar. Lite surt var det också eftersom vi hade kunnat fixa det när vi var i Road Town senast, med båten, eller när vi körde dit med hyrbilen. Men det gick bra ändå.
Marcus fick skjuts till stan med vår mäklare Brian som skulle åt samma håll på väg till kontoret. De svängde även förbi en affär i stil med ÖverskottsBolaget där Marcus köpte en stor resväska. Väl inne hos Tullen bad de inte ens om att få se våra inklareringspapper och frågade inte heller om när vi hade kommit in i landet. Så nu har vi ett fint intyg stämplat idag och det blev inga ytterligare avgifter. Lite typiskt Västindisk administration.
Brian berättade också om när orkanen Earl drog in här över British Virgin Islands för ett par år sedan. Tullmyndigheten hade i god tid innan beställt stormluckor till sina fönster eftersom byggnaden har ett utsatt läge precis vid kusten. Det blev lite rabalder eftersom de var dyra och inte kom på plats förrän en bra bit in i orkansäsongen. Nåja, de var i alla fall på plats när Earl närmade sig.
Men ingen stängde fönsterluckorna. Så hela Tullmyndighetens kontor blev sönderblåst och översvämmat och alla pappersakter blåste ut över hela stan. Naturligtvis fanns inget digitalt lagrat eller i säkerhetskopior. Det var kaos. Efter orkanen var så klart alla fönster bokstavligen bortblåsta, men då fanns det ju praktiska stormluckor att stänga under tiden som reparationsarbetena fortgick. Detta är typiskt Karibien: ingen organisation, ingen koll, ingen som tar ansvar. Att saker och ting som dessa inte utförs på ett bra sätt har ingenting med fattigdom eller okunskap att göra, utan beror bara på den otroligt utbredda arbetsskyggheten som ofta gör oss Nordeuropéer frustrerade.
Efter att ha varit hos Tullen promenerade Marcus bort till mataffären Right Way där han handlade lite färsk frukt och annat för att fylla på förråden nu i det sista. (Tidigare handlade vi på Bobby’s närmare centrum men vi tröttnade på stinkande lökar och fryspizzor som tinat så till den grad att pepperonin ruttnat(!) innan de frysts in igen.) Väl utanför affären hann Marcus inte ens sträcka ut tummen innan en bil saktade in och frågade om han ville ha skjuts. Att lifta är utbrett här, eftersom det inte finns något effektivt bussystem som på de andra öarna och taxi är ganska dyrt. Det visade sig att föraren var en it-tekniker (precis som Marcus) och skulle nästan ända bort till Trellis Bay, men han körde Marcus ett par km extra ända till stranden här. Det här är en annan, mer generös, sida av den laid back attitude som folk har här. Olika sidor av samma mynt.
Vi längtar hem, men vet att vi kommer att sakna så mycket här och i det liv vi levt de senaste knappa två åren. Imorse tittade Marcus ut kl 7 då var det två stora havssköldpaddor någon meter från båten som dök ner i det kristallklara vattnet, varav e hade två stora putsarfikar i hasorna. Man ser dem ofta här, trots att man kunde tro att de många båtarna skulle skrämma bort dem.
En fråga som aktualiseras nu är det som vi diskuterade under överseglingen från Grenada till Trinidad med Mazarin tidigt i somras. Jag, Marta, såg fram emot att duscha på varven i Chaguaramas, efter omkring nio månader med bara bad i saltvatten. Det var otroligt varmt just då och jag satt och rullade av svettig hud från armarna när jag sade:
“Undrar hur lång tid det kommer att ta att bli ren.”
“Vaddå ren?” frågade Marcus som väl tänkte att den första duschen borde göra susen. “Eller menar du sådär Svenne-ren som man är när man jobbar på ett svalt kontor och ändå duschar varje dag?” fortsatte han sen.
Jag skrattade så att jag höll på att trilla i sjön, det var så på pricken.
Jag kan berätta för alla förskräckta svennar att jag har tvättat håret med schampo exakt två gånger sedan vi kom hit till BVI före nyårsafton och det har inte alls varit katastrofflottigt. Jag ska nog fortsätta med “No Poo” när vi kommer till Sverige. Saltvatten har för övrigt gjort underverk för vår hy – inte alls uttorkande så som man skulle kunna tro – och att gå barfota eller i flipflops har gjort fötterna lena och fina. Det känns motigt att gå tillbaka till strumpor och tjocka skor i ett mörkt och kemikaliefyllt Sverige.
Sluttampen
Nu börjar det dra ihop sig… bara fyra veckor kvar av det här äventyret och det skulle kännas mer bitterljuvt om vi inte hade så mycket att fixa med att vi håller oss sysselsatta. Den senaste veckan har vi kollat, och nästan bokat, flygbiljetter till Stockholm. Vi har fixat boende. Igår lade vi upp en annons på Blocket där vi säljer vindroder, AIS, watermaker och Toughbooken.
Så idag hade vi inte internet. Vilket är helt normalt här. Ibland funkar det, ofta inte, ibland flera dagar i rad. Men när man är så beroende av att skicka e-mail och fixa viktiga saker och när man vet att man har viktiga e-mail som bara ligger och väntar på en så blir man stressad. Den där pirrande och lite illamående känslan i magen var det länge sedan vi kände. Vi hoppas att vi inte kommer att känna den speciellt ofta i Sverige när vi kommer tillbaka, även om det kunde vara så inte alltför sällan på jobbet…
För er som hittat hit till vår sida för första gången via länken på Blocket-annonsen, och alltså inte följt oss så länge, så kan vi kort sammanfatta att vi väntar vårt andra barn i april och därför avslutar långseglingen nu för att ta upp den igen någon gång i framtiden, inom ett par år eller många. Vi kommer att sälja Biscuit, vår andra båt i ordningen sedan vi lämnade Stockholm i juli 2010 med Mazarin, och ta med oss de värdefulla grejerna hem till Sverige för att sälja dem vidare till andra som drömmer om liknande äventyr och behöver dem bättre nu.
Väl tillbaka kommer vi väl att återuppta ett “normalt” svensk liv, i alla fall för ett tag. Men frågan är om det någonsin blir riktigt normalt igen. Och frågan är om vi någonsin var riktigt normala egentligen, ens innan denna resa… för hade vi varit det så hade vi kanske lyssnat på olycksfåglarna och aldrig kommit iväg. Det hade varit hemskt.
Vad har vi gjort i en vecka?
Ja, helt plötsligt har det gått ett tag sedan senaste blogginlägget och vi har väl inte gjort så jättemycket. Vi hänger mest här på stranden på Trellis Bay.
Pojkarna hoppar. Vem behöver leksaker eller CE-märkta studsmattor när det finns så här härliga skatter/sopor vid stranden?
Men när vi kommer tillbaka till båten blir det hand- och fottvätt.
Här är det så ruggigt (24 grader) och mörkt vid halv sju på morgonen att vi ibland tänder värmeljus bara för att det är mysigt till frukosten. Fox har här kombinerat dem med Lego Duplo och satt dem som hjul på en bil. Ganska kreativt, tyckte vi.
I fredags behövde vi besöka Immigrations för att förlänga vårt uppehållstillstånd, och eftersom vi inte kunde få skjuts av någon och taxi blir dyrt så hyrde vi en bil. Flygplatsen ligger precis här och där fanns ett par konkurrerande uthyrare. För $82 inkl bensin och allt hade vi en Toyota Corolla i 24 timmar och då körde vi först till Road Town och sedan runt hela ön ända till kvällen. Det var första gången Marta körde på vänster sida (fast bilens ratt satt också på vänster sida, precis som i Sverige…) men det var enkelt och allt gick bra. Vägarna här är otrolig branta och snirkliga på sina håll.
Vägen heter Big Mountain Road.
Brewer's Bay på norra kusten.
Carrot Bay, lite väster om Brewer's Bay. Också ett surf-häng.
I förmiddags puttrade vi över sundet till illa Marina Cay och tankade vatten och diesel. Här är en bild vi tog över Tortola, som dels ska visa hur kuperad ön är och dels hur vädret är. Här är det betydligt kallare än längre söderut i Antillerna, både i luften och vattnet. Vi har till och med långärmade tröjor på oss ibland på kvällarna! Det regnar minst en eller ett par gånger per dygn och blåser ganska hårt här i Trellis Bay. Natten till igår var det uppe i över 40 knop (kring 20 m/s) vilket känns lite konstigt när det nästan inte går några vågor inne i viken. Vi är vana vid det omvända; något mildare vind men ett ständigt svall.
Mulen himmel och småregn över Tortola kl 12 idag.
Idag har vi dessutom kommit lite närmare att kanske sälja båten och dels börjat titta på flygbiljetter hem. På grund av graviditeten så kan vi ju i vilket fall som helst inte stanna hur länge som helst och det är lika bra att boka tidigt.
Vi kommer förresten att försöka att sälja en del saker här eller ta dem med hem på flyget, så om ni eller någon ni känner är intresserade av något av det följande så är det bara att höra av sig via mailen:
- Sailomat 760 vindroder som vi köpte nytt innan vi åkte (2010)
- True Heading Class B AIS transponder med VHF splitter (2010)
- Motorola 9505A Satellittelefon med datakit (2008)
- Sony portabel digital världsradio (2010)
- Powersurvivor PUR-35 Watermaker
- Panasonic Toughbook stryktålig laptop med sjökort
Fox leker
Ja tiden går både fort och långsamt här. Vi har varit några dagar i Road Town men kom tillbaka hit till Trellis Bay igår kväll.
I Aragorns butik har vi köpt en fisk och en docka till Fox. Han älskar dem!
I Trellis Bay har Fox lekkamrater i ett syskonpar på tre och sju år från USA.
Här har de hittat en tross på stranden. Aragorns konstnärsstudio och butik i bakgrunden.
Vid brännugnen för Aragorns keramik.
Trellis Bay är verkligen ett paradis för barn och barnsliga pappor. Här i en jättestor hängmatta; Marcus hoppar och Fox flyger.
Den här kokosnöten trillade ner en meter från våra huvuden. Som straff blev den skalad, knäckt och uppäten!
En beställning av tre levande karibiska "lobsters" (saknar klor) avväntar upphämtning.
Fox gillar som sagt att rita och gör det riktigt bra! Här är hans tre första teckningar för ett par dagar sedan, som vi tog undan för att spara innan han hunnit klottra hela pappret fullt. Han har själv sagt vad de föreställer.
Båt med mast.
Krabba.
Polisbil, med fyra hjul och blåljus på taket.
Under våra dagar i Road Harbour var det mest spännande som hände att nyckeln till låset för jollen gick av, medan den var fastlåst utanför The Pub. Som tur var ligger Conch Charters bredvid och en av deras anställda satt på uteserveringen. Han gick med på att låna ut en bultsax och fick en öl som tack för hjälpen.
Nu väntar vi bara på att båten ska bli såld. Länk till annonsen finns här.
Lycka är en egen strand
Även här i BVI kan man hitta egna små paradis för en stund. Som utflykt på förmiddagen idag tog vi jollen runt landningsbanan från Trellis Bay där vi ligger till Conch Bay. (Man kanske kunde tro att vi störs av flygplatsen, men där landar och lyfter bara små plan och bara i dagsljus, så den stör inte alls.) Den som vill se en satellitbild över området kan klicka här.
Conch är namnet på de stora spiralsnäckorna med rosa insida och som fiskas både för sitt fina skal som för sitt kött. Stranden var öde och vi såg inga fotspår. Därmot fanns det en hel del ilandsköljda skatter att upptäcka; snäckor, koraller, tång och drivved, samt (what else?) en sabrerad Moët & Chandon-kork. Ett paradis för sakletare som Marta och Fox och för fotografen Marcus som nu efter över en månad fortfarande är mycket nöjd med vår nya FZ150. Både det geometriskt regelbundna och det kaosartade i naturen är så fruktansvärt vackert.
Imorgon kanske vi åker ända till Long Bay, det ser fint ut och men är för grunt för större båtar. Eller norrut till Little Camanoe.
Bilder från Antigua, St Barts och British Virgin Islands
Vi börjar med ett par bilder från Jolly Harbour på västra Antigua.
Denna fantastiska båt låg på svaj. Helt i kolfiber, minimalistisk. Enorm (det sitter en man på huk under bommen). Polerad så att vågorna glittrar på de grafitgrå friborden. En sådan önskar vi oss i julklapp nästa år!
På kafét Star Fish (med en logga som Star Bucks) drack vi gott kaffe för en gångs skull. Där lekte Fox med engelske Xavier.
Utanför mataffären stor en traktor/gaffeltruck som Fox satt i en lång stund.
Två härliga pelikaner.
Vi kom fram till St Barths i gryningen men hade från långt håll sett superyachterna lysa upp himlen som en stad. Obeskrivlig lyx i inför årets höjdpunkt i den lite sömniga huvudstaden Gustavia. Detta kunde ha varit vårt! D.v.s. St Barts hade fortfarande kunnat vara svenskt. Nu återstår bara en del gatunamn samt en liten blågul flagga på bilarnas registreringsskyltar.
På svaj utanför Gustavia. Världens största yachts. En skog av dem. (Klicka för förstoring.)
Man ser hur stora de är när man spanar in killen som bär på en stol här på akterdäcket. Han dukar upp för frukost med havsutsikt.
Inne i stan låg de båtar som var små nog att komma in på parad. Snygg "jolle" va!?! Vaktas av, för säkerhets skull, två vitklädda besättningsmedlemmar.
Tidig kväll vid hamnplan.
Svenska och franska gatunamn.
Efter en natts segling hit mot British Virgin Islands var vi förföljda av vad som såg ut som en hägring av ett sjörövarskepp, en inte alltför rolig syn för några hundra år sedan. Men det var bara välbekanta Star Clipper, ett kryssningsfartyg, om än elegantare än de flesta.
Regnig soluppgång söder om BVI.
Efter att ha passerat mellan Cooper Island och Ginger Island såg vi sedan Tortola med huvudstan Road Town där två modernare kryssningsfartyg låg förtöjda.
Ett Disney-fartyg med en jättelik tv på en av skorstenarna så att man kan sitta uppe på däck och titta på en tecknad film med Långben, om man tröttnat på utsikten.
BVI är verkligen inte så fint som vi föreställt oss. Stora, klippiga och torra öar. Få stränder och palmer, 99% av båtarna är charterbåtar och inne i stan är det pinsamt fullt av kryssningsgäster som irrar omkring och letar efter souvernirer bland allt “Made in China” i stånden med “hantverk”. Jag tror att folk åker hit i en vecka eller två och förväntar sig att se något i stil med Söderhavet, men de blir avsläppta i skitiga städer. Bara värmen är väl som de föreställer sig “paradiset” men vad gör det när de har AC i skeppen. I Karibien gäller det också att vädret inte är så paradisiskt som folk nog föreställer sig. Under regnperioden regnar det varje dag. Under det andra halvåret (=nu) regnar det nästan varje dag i minst en eller ett par omgångar.
Fox insisterar på att bära de (tomma) dunkarna på väg till bensinmacken. Efter en regnskur. Och jo, bilarna är förvånansvärt stora allihop.
Igår drog vi från huvudstaden Road Harbour 10 nm hit till Trellis Bay, en ganska stor vik som vetter mot norr men som är skyddad av Great Camanoe som ligger norr om den. Här blåser det som vanligt behagliga 5-7 m/s oftast från ost, men är helt fritt från vågor och svall. Här är det minst sagt packat med båtar så klart och de flesta ligger på en av de bojar som hyrs ut för $20 per natt. Det är dock så klart inget som vi “proffs” gör utan det ligger som en krans av långseglare och live-aboards på svaj för eget ankar runt bojarna.
Trellis Bay, tidig afton.
Viken ligger nära flygplatsen och under förmiddagens promenad beundrade Fox en drös med små plan.
Under promenaden idag träffade vi på några seglare som hängt i viken länge. En amerikansk kvinna (som själv har tre barn och ett gäng barnbarn) påpekade att Fox – som gått runt och tittat och lekt och hälsat på hundarna medan vi vuxna pratat – var den lyckligaste och mest harmoniske tvååring hon sett på länge. Det gjorde ju oss föräldrar väldigt glada att höra.
Fox gillar att rita. Här ute i sittbrunnen i väntan på middagen.
Vi får se hur länge vi blir kvar här i viken. Inom någon vecka är det dags att för en stund uppsöka någon marina för att tanka sötvatten, så då har vi en anledning att röra oss vidare. Tills dess ska vi njuta av lite natur och bad och se till att annonsen kommer upp på nätet. Mäklaren besökte oss och tog bilder och vi fyllde i ett långt formulär med detaljer. Vi kommer att länka till annonsen så fort den är klar. Nu gäller det bara att hålla tummarna!
Jobb jobb jobb
Oj, det var länge sedan vi slet så här hårt. Vi har sedan vi kom hit till Road Town, British Virgin Islands, slitit hårt för att få Biscuit i fint och säljredo skick. Imorgon träffar vi mäklaren som har bokat in en halvdag för fotografering, dokumentation mm.
St Barts var kul att ha sett, mest för den ansamling av super- och megayachter på svaj utanför Gustavia. Vi stannade en natt och manglade vidare hit till den 30/12. Sedan har vi alltså med slit, envishet och en portion tur fått ihop en nu hyggligt presentabel båt.
På vägen hit satt Marcus faktiskt med fleecetröja och långkalsonger ute i sittbrunnen under natten! Det var första gången på över ett år han hade långärmat på sig. Är det för att vi kommit längre norrut som det är kallare? Solen går faktiskt upp en halvtimme senare här; 6:30 mot 6:00, men går ner punktligt som vanligt kl 18.
Just nu sitter vi utanför The Pub och utnyttjar deras gratis wifi, som dock tyvärr inte når ut till Biscuit som ligger 100 meter ut på svaj. Vi kommer nog att ha sporadisk internetåtkomst under den kommande tiden, men har däremot skaffat oss ett kontantkort till mobilen, så den som vill ha tag i oss snabbt kan sms:a till 284-547-46 84.
Vår plan är att stanna här på BVI tills det är dags att flyga tillbaka till Sverige, när nu det blir – kanske i februari. Här i Road Harbour kan man handla men stan och viken är trist så snart drar vi vidare till en vik med sandstrand. Här är man i Storbritannien, men det är ändå amerikanskt. Man betalar med US dollar, bilarna är Lincoln och Chevrolet med ratten på vänster sida trots att de kör i vänstertrafik, osten är orange och varmkorvarna kosher. Här är det också charterseglingens mecka så det är få cruisers men desto fler mycket turister från kryssningsfartyg eller på hyrda katamaraner.
Gott nytt år alla! Om det blir som vi tror så blir 2012 lika arbetsamt som 2011 för oss, om än på andra sätt. Det är ju så det har börjat.